Mina tankar, mitt liv, min historia

Nej, fyfan säger jag bara. Igår rann det över kanten måste jag bara få medge. Jag vart så oerhört arg & ledsen på samma gång. Så jag visste inte vart jag skulle ta vägen. Jag hade serisöt lust att slå någon. (Får ta ut de agritionerna i veckan, visst Johanna?). Nej, men seriöst. Jag förstår verkligen ingenting av det som hände/händer. Jag har ingen aning varför eller anledningar. Men en sak förstod jag iallafall klart & tydligt att allting är mitt fel (Vems annars?) Eller, vänta nu? Hm, det är mitt fel men ändå är jag perfekt, hur går det ihop? Hmm, tänk tänk tänk. Jag var ju så oerhörd bra och perfekt påstår jag. Eller, ni som läser denna bloggen tror jag vet av mina inlägg att jag inte tycker någon är perfekt för det finns ingen som är perfekt.

Saken är den, nu ska jag försöka förklara. När man börjar i gymnasiet träffar man nya människor, man ser anorlunda på saker och ting och man får en mer öppen syn på olika saker. Man utvecklas som person och får andra synvinklar. Jag har träffat nya vänner som jag lärt känna bra och jag trivs med dom så oerhört mycket. Jag trivs jättebra med dem och mår bra utav dem. Det är skönt att träffa nya människor, man lär sig mycket utav det. Jag har lärt mig otroligt mycket bara under de senaste månaderna. Jag har börjat sett saker på andra sätt och så vidare. Jag har fått en bredare syn på saker.

Men, bara för att jag har fått nya vänner innebär inte det att jag skiter i de gamla vännerna som jag kännt ett tag. Bara för att man inte pratar på en vecka så betyder det inte att en vänskap är förstörd. Eller är det bara jag som har en knäpp syn på vänskap då eller? Eller att allting är just mitt fel för att det var jag som inte hörde av mig. Somvanligt, alltid.. Allting är mitt fel, jag hörde ju inte av mig. Jag hörde inte av mig. Nej, precis. Eftersom det alltid är jag som får skiten över att jag aldrig hör av mig, gjorde jag inte det dehär gången för att se vad som hände. Och rektionen blev jag väll inte så förvånad över. Hur svårt är det egentligen att plocka upp luren och ringa? Jag menar, jag gjorde inte det nu för jag är trött. Trött på att det alltid är jag som får ta tag i allting. Jag har tyvärr inte den orken längre, känner att jag inte är värd att jag ska göra det hela tiden. Men ändå, detta är ju slutresultatet. Jag hör inte av mig= Jag förstör en 4 årig lång vänskap. No way, det köper jag inte. Om jag nu är så hemsk och en sådan svikare så skit i mig då. För om det  nu är så att vi har haft en unerbar fyra årig lång vänskap tycker jag bara ett en sådanhär sak är patetisk att ta upp överhuvud taget. Att det ska bli världens fjortis-bråk över en sådanhär sak. Det pallar jag bara inte. Har inte ens någon lust i att engagera  mig i dethära över sådana svaga argument som kommer. Argument som jag nästan tycker är lite skratt-retande när jag läser. För det är verkligen dubbel-moral.

Jag menar ena studen är jag den vän som alltid har ställt upp och ställer alltid upp, den ända. Sedan knapp tre veckor efteråt så har jag inte frågat om hur du mår på skit länge. Och att jag bara pratar om mig själv och hur dåligt jag mår. Haha, du visste ju inte ens varför jag mådde dåligt. En vän ska inte behöva säga till om hjälp för att få den. En vän ser när ens andra vän behöver hjälp och ska finnas där till hands. Alltid. Det spelar ingen roll. Och det är faktiskt ingen tävling om vem som mår mäst dåligt och vem som har varit med om värst saker. Jag vet varför du mår dåligt, men jag måste också få må dåligt, även om det inte är i lika hög grad. Mår man dåligt, mår man dåligt. That's it. Det spelar ingen roll varför man mår dåligt, det är ingen tävling. Man ska få det stöd och den hjälp man behöveer av en vän när man mår dåligt. Oavsett orsaken.
Eller har jag fel?

Som jag sa, jag vet inte om jag har en sådan stor lust att ens försöka reda ut någonting såhär. Tydligen var det jag som hoppade på dig också? Men det var ju ändå du som började att atteckera mig om att jag var en dålig vän (för att vi aldrig ses längre. Aldrig= 3 veckor. Ojojojoj hemska jag) Jag förklarade tillochmed för dig sist vi sågs jhur fallet var. Att jag hade skit mycket i skolan, och du vet inte hur skolan är för mig. Eftersom vi har sjukt mycket prov och jag engagerar mig verkligen och pluggar skiter ur mig.Sedan har jag mina träningar och efter en skol-vecka har jag ingen ork. Min kropp orkar inte med att träffas iblland. MIn kropp orkar inte gå ut och festa. Jag måste vara hemma och bara vila upp mig. Annars går jag in i väggen, på riktigt. Så är det. Jag förklarade det för dig. Och ändå anklagar du mig sådära. En massa påhopp om att jag aldrig frågar hur du mår eller att jag inte stöttat dig på skit länge ( once again senast var det för tre veckor sedan ). Att jag skiter i alla mina gamla vänner & bara är med de nya (Jag umgås inte med dom på fritiden knappt). Och att jag skiter i vår vänskap. Och att jag anklagar dig? NEJNEJNEJ, åter nej. Jag köper det inte. Jag tycker bara att hela denhär grejen är omogen. Jag måste säga det, om vår vänskap betydde mer för dig skulle inte du kommit med alla dedära påhoppen mot mig. Om vår vänskap var så viktig för dig som du antydde skulle du har ringt istället för att skicka sms. För ingenting kan redas ut över sms eller msn. Man kan säga så mycket över sådant man inte står för i verkligheten. Jag skulle vilja se om du kan säga allt detdära du skrev till mig straight up in my face. Om du kunde titta mig i ögonen, säga att jag är en dålig vän och att jag förstör våran vänskap, att det är mitt fel. Det skulle jag vilja se om du kunde göra. Om du skulle kunna stå för allt du skrev..

Igen, jag tycker dethär "bråket" inte är värt all denhär energin jag nyss slösat. Men jag är så fruktansvärt arg och besviken att jag var tvungen att skriva av mig lite.
Dethär är inte den nivån vi ska ligga på. Jag menar, dethär är liksom 8:an syndrom. Såhär höll man på i högstadiet. Och det skiljer inte många år upp nu, men iallafall jag har blivit  mycket mer mogen i mitt sätt sedan åttan, speceillt nu i gymnasiet. Så iallafall, enligt mig tycker jag det här är ett fjortis-bråk (påstår inte att någon är fjortis nu, inte) Men jag säer att hela denhära situationen har blivit så mycket fjortis. Nej och så onödigt och så fegt. Jag orkar inte med dethär just nu iallafall. Orkar inte ta tag i dethär överhuvud taget, inte med allting som jag fick höra som var sårande. Jag vill inte. Jag är sårad på riktigt. Och känner mig jävligt ouppskattad.


Stor eloge till er som orkat läsa allting iallafall.