Mina tankar, mitt liv, min historia

Så det är mitt liv, det är mina val och mina beslut. Jag vet att folk dömer mig, jag förstår att folk tycker jag är konstig, naiv och dum. Men ni får se att dethär kommer att gå bra, det kommer att gå jättebra. Jag vet det. Denhär gången är anorlunda, verkligen. Så snälla, sluta döma mig. Sluta ge mig domdär blickarna, sluta tänk tankarna. Jag ser med en gång vad ni tänker och jag vet med en gång vad ni tycker. Men sluta bara, ni behöver inte finnas där sedan isåfall men bara stötta mig i de val jag gör nu. Försök att glädjas för jag är glad. Jag trivs och jag mår bra. Bli inte arg för en sådan här sak, snälla. Jag vet vad jag gör, vad jag ger mig in i. Jag följer mina instinkter och denhär instinkten känns väldigt bra. Så försök att förstå mig i det jag gör. Jag behöver en person i mitt liv, och jag vet att det är denhär jag vill ha. Så döm mig inte. Jag inte det. För jag vet att jag vill dethär. Jag vill det. Jag begär inte att ni ska förstå, för det är omöjligt. Eller rättare sagt ni kan inte förstå. Inte i min situation. Jag vet ju själv  hur jag käner. Ni har inte en aning om hur och allting är. Känslan och allt det dära. Det kan jag inte förklara. Och som jag skrev, kan inte förklara situationen och ingen kan tänka sig in i den eftersom jag har varit med om det jag har varit med om.

Döm mig inte. Snälla!