Mina tankar, mitt liv, min historia

Hm, innan det är läggdags idag måste jag bara skriva om en grej. När jag ko hem idag från dansen bläddrade jag snabbt igenom expressen och såg till min förvåning en artikel om en mamma som ville plastikoperera sitt barn som hade Downs Syndrom. Seriöst, hur tänker man som förälder då? Jag har ingen förståelse alls för människor som tänker sådan. "Jag vill att hon ska se ut som resten av familjemedlemarna". Men snälla, spelar utseendet roll? Och även om hon nu skulle plastikoperera sin dotter skulle ju inte handikappet försvinna. Och det kommer bara göra mer skada på ungen. Alltså, tänk när hon blir äldre och liksom förstår innerbörden av plastikkirurgi. Då kommer hon ju tänka "Varför gjorde min mamma såhär, älskar hon mig inte?".
Som sagt, jag förstår inte alls på mig denna människa. Man älskar väll sina barn oavsett? Jag menar människor med handikapp är precis lika alla andra människor utan handikapp. Alla är lika mycket värda. Så det så.