Mina tankar, mitt liv, min historia

Alltså, jag känner att jag behöver skriva. Vet inte bara vad. Jag har en massa tankar i mitt huvud som jag inte kan formulera i ord eller meningar. En massa tankar som jag egentligen inte ens borde tänka, men som är där ändå. Jag borde inte bry mig, ignorera och låta det vara. Men jag kan inte låta bli. Det ekar i mitt huvud, oavbrutet och jag vet inte vad jag ska göra för att få dom att försvinna. Det bästa sättet vet jag, men vet inte om jag har modet nog. Vet inte om jag ska våga prata, är rädd. Rädd för förändringen, rädd för misstagen, rädd för missförstånden, rädd för agritionerna, rädd för sorgen. Hur kunde allting bli så fel? Hur kommer det sig att det blev såhär som det har blivit. Är det mitt fel? Är jag verkligen så äcklig och dum i huvudet? Hur har jag kunnar försvinna så snabbt, blivit en människa som är så liten i dina ögon, blivit helt osynlig. Jag förstår inte hur. Jag gör inte det. Vad har jag gjort, varför är allting mitt fel för? Varför har det blivit så här? Varför, varför, varför, varför, varför..
Varför, det ekar i mitt huvud...
Jag vill inte mer nu, nu vill jag inte ha det såhär längre. För det går inte en dag utan att jag tänker på det här, utan att jag trycker ner mig själv och försöker förstå. Jag förstår inte, kan någon snälla berätta, varför? Snälla, berätta..

Jag finns inte för dig mer. Osynlig, borta..
Du kommer alltid finnas. Synlig, närvarande..