tankar.
Tankar, tankar, tankar, tankar. Tankarna bara flyger runt i mitt huvud. Hur ska jag få dom att försvinna? Varför sa hon så? Varför gjorde han så? Varför beter dom sig på det viset? Vad gjorde jag fel, vad kunde jag ha gjort anorlunda?
Människor förändras, speciellt i denhär åldern man vet inte riktigt vem man är och man utvecklas som person just nu i tonåren. Man lär sig oerhört mycket och man skaffar sig nya erfarenheter. Det är klart att man förändras som person. Men bara för att man förändras behöver det inte vara till det dåliga. Man kan fortfarande vara samma gamla person som man alltid varit bara det att man har fått nya egenskaper och vågar ta för sig mer än vad man gjort förr. Man börjar hitta vem man är och man kanske gör andra saker i vissa situationer, saker man inte skulle ha gjort förr. Men det innebär inte att man är en helt annan människa. Vissa av ens egenskaper har man ju med sig i hela livet och de som verkligen känner en vet om detta och förstår att man förändras men vet att man ändå alltid kommer att finnas där till varje pris.
Jag förstår verkligen inte, varför är man plötsligt så ond så fort man förändrar sig. En förändring är ju inte dålig? Dessutom om ni nu tycker jag är så jävla förändrad säg det till mig, straight in my face. Istället för att gå och prata bakom min rygg. Hur ska jag kunna veta vad ni tycker om ni inte säger det till mig? Och ändå, om ni inte kan acceptera att jag har gjort en viss förändring är ni inte riktiga vänner heller. För en riktig vän stannar kvar, i alla lägen. Oavsett om ens kompis nu har förändrats på ett eller annat sätt. Då får man prata om det, diskutera och hitta lösningar. För det är så riktiga vänner gör.
Jag är besviken.
